nvindien

Sitter och kollar ut genom fönstret från flygplanet som ska mig och mestadels av klassen tillbaka till Sverige. Tillbaka till kalla grå Sverige. Trots kylan så jag måste ändå erkänna att jag saknar mitt hemland just nu. Dock får mig inte att avstå tankarna om det fantastiska landet Indien. Oj, vilket land! Finner inga direkta ord men om Indien hade vart en maträtt så vet jag precis vad jag hade sagt efter första tuggan. ”Ohh, garam, garam!” direktöversättning från hindi blir ”Ohh, hot, hot!!” någonting som Indien var på alla sätt och vis. Under tiden jag sitter och skriver på flygplanet så kommer det upp många tankar om hur Indien faktiskt har påverkat mig och förmodligen resten av klassen. Det första jag hinner störa mig på när jag satte mig på detta flyg var maten Turkish Airlines förgyller inte direkt resan, med att först bjuda på smaklös frukost bestående utav scrambled eggs och lite vitt bröd med smör. Usch, fy, blää!! Ge mig palak paneer, dosa, mango Lassie, chili, parata och nan så blir jag glad. Jag försöker lugna ner mig själv samtidigt som jag tvingar i mig resten utav  det som Turkish Airlines personalen kallade frukost. Samtidigt som maten stör mig så poppar det upp andra saker som stör mig minst lika mycket. Alla tråkiga, färglösa kläder som folk går runt. Var är all färg? Jag blir desperat när jag börjar tänka på det. Bara för att det råkar vara kallt ute så betyder inte det att man bara kan gå runt i kläder med färgskalan brun-grå-svart-vitt. BOOOORRRIIIINNG! Tråkigt!! Varför inte förgylla det redan sååå tråkiga vädret med lite färg? Det kan väl inte göra någon skada, snarare tvärtom. Under tiden jag sitter och skriver detta visas en film. Det är Cameron Diaz och Tom Cruise som spelar huvudrollerna i en Action-Komedi. En kombination som är förutsägbar och tråkig. Om det ändå hade varit en Bollywood film. Lite Indisk musik, färgstarka kläder och massiv folkdans mitt i en actionscen hade garanterat blivit en succé i mina ögon. För det är en stor del av Indien och dess kultur. Oavsett hur mycket eller lite pengar du har, vart du bor, vilket fordon du har, om du har en bra utbildning eller inte så finns det ändå saker som för landet samman. Religionen, dansen och musiken är en stor del av den Indiska kulturen. Saknar redan glädjen som fanns där bland människorna. I Indien är du tvungen att dansa i alla lägen och i alla scener. Låta rythmen och musiken ta över och göra det som känns rätt. Det finns ingen tid att låta småproblem ta över ens liv. Det är en av de viktigaste sakerna jag lärt mig av landet. Skulle kunna fortsätta skriva om jag ville men det finns inte tid för det. Snart landar planet på Arlanda flygplats och jag kommer bli tvungen att stänga av datorn i vilken minut som helst. Vet inte riktigt vad jag hann få med i blogginlägget, som egentligen handlat om vad vi gjort och upplevt de senast dagarna men det struntar jag i. Det får någon annan skriva om. Samuel? Sara? Zabina kanske?? Nej, nu får jag ta och logga ut! Det är alltid så svårt att avsluta ett blogginlägg när man känner att man inte fått allt nedskrivet men det får bli så för den här gångenJ Mer än vanliga ”med-vänliga-hälsningar”! Adderar lite chili och färg så bli det helt plötsligt ett mycket bättre farväl! Haha! /Agnes NV08

                                              
Sista natten med gänget i Pune. I morgon bär det av till Mumbai. Jag kom på när jag postat bloggen häromkvällen att fredagens händelser inte kom med. Ni som sett bloggen har sett bilder därifrån (vattenverket, reningsverket och återvinningen). Detta blev en riktig heldag som uppfyllde mål inom kursen Miljökunskap. Först bar det av till vattenverket. Enligt Leif, vår miljö, kemi, biologi, och alltid-en-lösningguru så använder Indierna samma teknik som Gotlänningarna (och många andra för den delen). Enda skillnaden är att de tillsätter klorin på slutet. Likadant var det på reningsverket,  samma process fast mycket snabbare då det är så pass mycket varmare. I Sverige tar det ungefär 6 timmar att rena vattnet, och här 3 timmar. En stor skillnad är lukten. Det luktar betydligt mindre på reningsverket här. Men å andra sidan var det tvärtemot på återvinningen. Där var det indelat i olika stationer: Kompostering, sortering och återvinning.  Det sistnämnda var intressant. En Professor Kalkyl hade snickrat ihop en maskin som pressar ihop plast in ena änden och i andra änden kom det ut bensin och diesel. Det var en lång och intressant dag. Alla var ordentligt trötta när vi kom hem. Detta var alltså i fredags.

                 Nu hoppar vi fram till onsdag. Ett studiebesök på Modern College var dagens aktivitet. Detta är en skola med 8000 elever, från Junior/Senior College (17-18 år) till undergraduate och postgraduate (universitetsnivå). Efter sedvanligt möte med rektor och andra dignitärer fick vi vara med på en lektion och samtidigt prata med eleverna som var i samma ålder som våra. Efter en grundlig rundgång där man undervisar naturvetenskapliga ämnen så var det fri hopp och lek för alla. Lite sista-minuten-shopping för en del, annars bara hänga med familjerna som man bor med.

                 Idag fredag samlades vi alla på skolan (ToS) för att förbereda en presentation för alla lärare på skolan. Hittills så har eleverna inte behövt göra någon presentation fast det varit planerat (till de flestas glädje och till någras förtret). Men nu skulle det ske. Många var nervösa och undrade hur det skulle gå. Jag lugnade ner dem med att säga att det bara behöver vara en timme långt och inför 45 lärare och att det skall ske på engelska – no worries, you’ll be right. Och, tro det eller ej, alla överlevde! Efteråt så sa alla hur duktiga eleverna var på att presentera och tala om sina upplevelser, erfarenheter och insikter. Well Done Donner students! Det blev riktigt bra och värdföräldrarna (lärare) talade lyriskt om hur trevliga och duktig eleverna är. Alla var överrens om att denna vecka hemma hos familjerna är den bästa, just på grund av att de har fått sett Indien från köksbordet. Det är just detta som vi vill uppnå med våra resor på Donner:
Att få möjligheten att uppleva andra kulturer, tid att förstå dem (om möjligt) och inte alltid jämföra med Sverige utan ta dem för vad de är.
Att sedan få knyta kontakt med personer från dessa kulturer genom att få bo hemma hos dem ger ju en insikt om att vi alla bor och delar den här världen tillsammans. Same same but different.
Av att kunna bryta ner murar av okunskap som skapar rädsla, föds en vilja att arbeta för en bättre värld för oss alla. Jag tror (läs vet) att det såtts många frön hos våra elever vad det gäller kulturkommunikation och förståelse/uppskattning av andra kulturer/människor.

Ikväll är det middag hos Sapna, en av värdföräldrnarna som också varit i Sverige. I morgon är det bye bye Pune, hello Mumbai.

/Samuel

Jaha, då var det kanske dags för en av oss lärare att blogga för en gångs skull. Nu kommer ni alla att få veta vad som verkligen händer. Inget kommer att undanhållas (nåja) so take cover. Tittar på bloggen och inser snabbt att det varit ett tag sedan någon la in något. Detta kan bero på två orsaker: 1. Alla har blivit lata och bryr sig inte. 2. Vi har varit så upptagna att vi inte hunnit. Det är det senare som har inträffat. Nu när sista veckan har börjat så har schemat blivit påfyllt gång på gång.

                 Ni läste i förra inlägget att vi var på en skola som heter DAV. Mötet mellan oss (Donnerelever + lärare vs. DAV lärare + rektor) gav mersmak och vi blev inbjudna till deras International Science Festival i en av deras 53 skolor. Den som vi skulle till ligger utanför Mumbai (fd Bombay). Så i lördags, då vi egentligen skulle flytta in hos våra värdföräldrar och hänga med dem, så bar det av i buss (igen) till Mumbai. Efter nästan 3 timmars skumpande var vi framme. Alla var där och skulle visa upp sig med oss. Lite Bollywood status kändes det nog som när vi kom dit. Detta är en stor skola och när vi kom in så basunerades det ut i högtalarna att The Swedish contingent has now arrived. Sedan var det möten, handskakningar, chai, kodak moments, och leenden i en till synes oändlighet. Men vi fick också tillfälle och se på elevernas arbeten som var imponerande. När vi så trodde att vi lite smidigt kunde åka hem så blev vi alla mer eller mindre inknuffade på ett Teachers’ Symposium och fick äran att lyssna på ett par timmar långt föredrag om Mahatma Ghandi och hans förehavanden i Indien. Självklart intressant, speciellt då det skulle varit hans födelsedag idag, och eleverna skall ha en eloge för att de satt och tog in allt utan att sluta ögonen någon längre tid. Efter sedvanliga handskakningar, foton, intervjuer med både TV och Times of India kunde vi så äntligen åka.

                 Väl hemma i Pune så var det dags att flytta in till våra värdfamiljer. Själv flyttade jag in hos Sarita och hennes man Vikaz. Vikaz är en avdankad cricketspelare så söndagen var räddad. Yes, en High Definition TV och dag 3 i  första Test Series mellan Indien och Australien. Allt gick väl, Indien all out for 402, trailing Australia by 26 runs. Spännande fortsättning (som jag inte fick se…) Som kanske bekant så tar cricket ganska lång tid, så vi hann med att besöka Aga Kahn Palatset där Ghandi satt i husarrest i två år och hans fru dog. Det finns tom lite av hans aska där. På kvällen blev Leif och jag utbjudna av Mohua och hennes man på en fin restaurang, mycket trevligt indeed.

                 Måndag morgon och nu skulle det bära av till Divegar, stranden. Alla samlades och snacket gick om hur det var hos alla föräldrar. Vissa snackar redan om ”min mamma gjorde det o det…”  Så eleverna har blivit mycket väl omhändertagna. Indierna har ett ordspråk som säger att vägen till någons hjärta går genom munnen. Det är något som de tar ganska ordagrant, så mat finns det alltid i långa banor. Många hade tom en matsäck med sig hemifrån för att ha på bussen. Iaf så kom vi fram till Divegar efter fem timmars bussfärd. Stället är en renodlad Indiskt resort, så allting är antingen på Hindi eller Maharti. Lite svårt att göra sig förstådd samt att hitta men till slut så drog alla till stranden och njöt. Detta är ju Arabiska havet, så vågorna är lite större än i Lausviken och vattnet aningen saltare, eller som någon uttryckte det ”koss fi sakran vicke våga”. På kvällen gick vi och åt på en restaurang och helt plötsligt så började det blixtra och åska som det bara kan göra i länder där det finns monsunperiod. Regnet tilltog i både styrka och ljudnivå. Sakta så kom små rännilar som snabbt blev till pölar på det jordstampade restauranggolvet. Restaurangens namn, Exotica, blev plötsligt en realitet – det kändes exotiskt att sitta på en enkel restaurang, bambutak, enkla stolar, inga andra gäster, några få glödlampor som kämpar mot vind och vatten, höra naturens krafter släppas lösa och veta att man är långt ifrån sin normala vardagsrutin, både fysiskt och mentalt. Man blev också påmind om hur mörkt det kan bli när man inte har någon ljusförorening runt omkring sig. Som ni förstår så blev det ett sedvanligt strömavbrott. Efter att kommit tillbaka till det något spartanska hotellet, kämpat ivrigt mot några kackerlackor modell större somnade alla in (tror jag…).                           

Ja må han leva, ja må han leva etc… Danne blev myndig idag. Ja, den invigde har räknat ut att idag är det tisdag. Danne firades av sina närmast sörjande för stunden, kl. 7, sedan drog de flesta ner på stranden igen. Återfärden började halv tolv och tog fem timmar. För dem som inte varit i Indien tidigare kan man säga att bussfärder, speciellt utanför storstäder, påminner mig mycket om att åka larm med brandbil – så fort det bara går och ljudligt. Skillnaden här är att alla fordon åker som brandbilar på skarpt larm. Vi har sett många olyckor och förundras över att det inte händer fler olyckor än det gör. Nu är det tisdag kväll och alla är tillbaka hos sina familjer. Vissa har redan börjat räkna ner, tre nätter till i familj, en natt i Mumbai, en natt i Istanbul sedan Home Sweet Home. Alla har blandade känslor – ingen har hemlängtan och vill hem, men alla tänker på hem. Ett bra betyg, då kulturkrockarna som uppstår dagligen för oss är ganska påtagliga.  Jag måste säga att eleverna har skött sig mycket bra. Det har funnits tillfällen då vem som helst skulle ha lackat ur, men icke, utan de biter ihop och kör på. Ibland så sker det omvända, någon eller några börja sjunga eller på något sätt muntra upp stämningen.

Blogginläggen kommer att komma lite sporadiskt hädanefter då vi alla är utspridda och tillgången till internet inte alltid finns, men vi finns här. See you all in less than a week. /Samuel